onsdag 10 augusti 2016

Ett tufft andrahål

Det andra hålet är betydligt knepigare. Faktum är att det på många sätt, eller kanske snarare för många, är banans svåraste. På pappret kanske inte en dogleg parfyra på 343 meter framstår som ett monster men det här hålet har tänder. På den upphöjda teen ser det överkomligt ut. Bara att slå en hyfsat rak och lång drive och fairway ter sig väldigt bred. Där har ni den första fällan som många faller pladask i. Varje gång. De satsar allt på att få till den tillräckligt långa driven men slarvar med siktet och plöstligt är den ospelbara ruffen på båda sidor om fairway väldigt mycket i spel. Den upphöjda teen är ofta en nackdel eftersom det vanligen blåser motvind eller sned motvind som förstärker all sidskruv (särskilt om man försöker kompensera för motvinden genom att ta i litet extra) och jag har fleraa gånger sett hookade utslag landa på fyrans fairway. Hur många slicebollar som ligger i skogsbacken till höger vet ingen.

Om man inte slår riktigt långt måste man ligga till vänster i fairway för att ha ett fritt inspel. Ett problem är att inspelet då blir långt. Och (ungefär två klubbor extra) uppför. Ett annat problem är att den upphöjda greenens yta är konvex. Ofta är den dessutom hård. Det är ungefär som att spela in mot taket på en gammal VW-bubbla. Från 150 meter. Uppför.

Att det inte är lätt att få ett inspel att stanna på greenen insåg banarkitekten och därför fanns det en hjälpande uppsamlingsbunker i den spellinjen, dvs till vänster bakom greenen. Den bunkern har nu, oklart varför, lagts igen så att diket några meter bakom greenen är ordentligt i spel.

Själv gör jag det här hålet enkelt för mig. Eftersom jag inte "behöver" göra par här så brukar jag smeka ut en järnfemma eller -fyra mitt i fairway och sedan, med ett kort järn, placera bollen på lagom avstånd för en liten pitch med sandwedgen mot flaggan. Slår jag det slaget bra så har jag oftast en rimlig parputt. Att spela på det viset kan kanske tyckas tråkigt men slår jag bort bollen med drivern från tee blir det ofta trippelbogey och sådana tycker jag är vansinnigt mycket tråkigare än vad par och bogeys är.

tisdag 9 augusti 2016

Ett juste öppningshål

Vår Gamla bana är en skön promenad men jag hör till dem som envist hävdar att Nya banan är bättre. Skälen till det är att hålen, utan att vara omöjliga, är mer krävande. Ta ettan, till exempel. Att få bollen på den lilla och knepigt dolda greenen på "rätt" antal slag kräver att man spelar hyfsat bra.

Utslaget är enklast. Hör man till den kategori spelare som kan nå greenen på tre slag är vattenhindret till vänster inte i spel och landningsytan bortom detsamma är hur bred som helst. En ganska bekväm drive, precis som det bör vara på ett öppningshål, men sedan blir det knepigare. Andraslaget spelas uppför vilket, om man vill ha ett bekvämt (eller åtminstone hanterligt) inspel kräver mer klubba än vad man skulle kunna tro. Fairway ser rimligt bred ut men det är en synvilla eftersom man bara (annars blir inspelet blint och riskabelt) vill ligga till höger (men inte för mycket till höger för då tvingas man slå sitt inspel från - för en högerspelare - ett läge med bollen ovanför fötterna.

Har man lyckats placera sitt andraslag så är belöningen ett ganska enkelt inspel. Man kan faktiskt välja mellan att slå ett högt slag fram till flaggan eller ett lägre slag som landar kort om greenen och rullar fram till hålet (eller dess omedelbara närhet). Ligger ens boll, däremot, till vänster i fairway så ser man inte flaggan (eller ens greenen) och är tvungen att slå ett exakt lagom långt och högt inspel. Detta innebär att trädkronorna till vänster kommer i spel. Bunkern kan kompetenta spelar bortse ifrån men den lilla dammen till höger om greenen är mer i spel än vad man tror. Särskilt något korta inspel som landar i slänten kort höger om green kan, särskilt när det är torrt, studsa ner i vattnet.

Är man på green på tre slag har man, på den lilla och ganska platta greenen, en god birdiechans.

Så som jag beskriver det ovan kan långt ifrån alla spela. De slår helt enkelt inte tillräckligt långt (åtminstone inte med den grad av precision som krävs).  Det är, gissar jag, denna majoritet av spelare (och medlemmar) som föredrar Gamla banans snällare hål. Jag minns en serietävling för x antal år sedan som hade (med kort varsel sedan Norrtelje GK hoppat av sitt värdskap eftersom banans egensinnige ägare upplåtit banan till ett företag) lagts på vår dåvarande niohålsbana. I eftersnacket benämndes öppningshålet som ett par tio-hål...

Och det är klart. Många behöver fyra eller fler slag för att nå upp till greenen men de som har det behovet är inte scratchspelare och spelar heller inte på scratch utan har ett, två eller till och med tre handicapslag sig tilldelade på det här hålet. Spelplanen för en kortslående golfare som siktar på att det sjätte slaget ska vara en putt ser naturligtvis något annorlunda ut än för den starkare spelaren men principerna är desamma. Många kortslående spelare envisas emellertid med att spela som om de vore långtslående och försöker, helt i onödan, slå onödigt långa (svåra) slag. Från röd tee mäter hålet 445 meter. För att nå greenen på fem slag räcker det att slå cirka nittio meter. Fem gånger. Kan man slå bollen 120 meter så räcker det med att man gör det en gång. Slår man sedan tre raka nittiometersslag så har man bara en liten knuff på runt femtio meter kvar för att placera sin boll på puttningsytan.

söndag 7 augusti 2016

Snart...

...är det höst. Det är inte så illa. Då brukar banan och svingen vara som bäst och temperaturen behagligatt spela golf i. Jag är, har jag kommit fram till, egentligen ingen sommargolfare.

Golfslum

När jag få feedback på den här bloggen är det ofta i form av uppskattande ord om vackra bilder från våra banor. Det är kul. en allt är inte vackert. Rätt mycket är, helt i onödan, fult och missprydande.

lördag 6 augusti 2016

Val och kval

Ska jag åka ut och spela några hål eller ska jag stanna hemma och heja på Norrtäljes hopp i Rio? Ständigt dessa beslut... Och golf handlar mest om att fatta rätt beslut. Vissa tror att det handlar om att utföra dem också men de har fel. Klarar man inte, i den givna situationen, av att utföra det beslut man fattat så var beslutet fel. Quod erat demonstrandum, som de gamla grekerna brukade säga.

torsdag 4 augusti 2016

Ordningen återställd?

Kollade just statistikmodulen och det senaste dygnet har inga ryssar besökt bloggen. Däremot glädjande många svenskar (några från landskapet Åland), några tyskar och några amerikaner.

Bilden ovan har inte ett dugg med detta att göra men illustrerar en av spelformen foursomes stora fördelar. Är man, som Hasse är, litet yvig i spelföringen så slipper man själv ta reda på sk*ten. Det är därför Britt-Marie säkert spelar upp till greenkant från ett vanskligt läge.

onsdag 3 augusti 2016

En sång

Det ryska intresset för bloggen om Sveriges bästa golfklubb tycks hålla i sig. Orsaken är fortfarande ett mysterium (för mig) men idag har fler besök gjorts från Ryssland än från något annat land (Sverige inräknat) och den senaste månaden är det ungefär tre gånger så stort intresse från rysk som från svensk sida. Eller är det så att inte en k*ft här i landet bryr sig? Det skulle förklara en del men ändå inte att det är många ryssar som är inne och läser (?). Nå, jag visar min uppskattning genom att spela den sång vi INTE vill höra när Tre Kronor är i farten, dvs "hockeysången"...

Sic transit gloria mundi

En golfklubb är inte bara en bana (eller några banor) utan även (framförallt) ett ställe där medlemmarna och likasinnade kan träffas för att ägna sig åt och tala om sitt delade intresse. Det senare kan man lämpligen göra i eller vid klubbhuset och gärna i samband med intagande av något ät- eller drickbart.

Länge hade Sveriges bästa golfklubb underbart rustika bord och bänkar i ek (som jag vill inbilla mig växt här). Jag minns en sk städdag för nu säker decennier sedan då jag stod och körde bandslip i säkert sex timmar (hade inte mycket känsel i händerna den kvällen...). Jobbigt är det att underhålla sådana klenoder. Ungefär som att ha en träbåt. Så nu har vi istället skittråkiga made in China, loungemöbler i plastrotting.

Fast det är väl så folk vill ha det. Det kallas ibland utveckling och ses som något bra. Själv tycker jag att en persimmondriver är så mycket vackrare, skönare och roligare att spela med än de moderna plåtklubborna, men det är jag ganska ensam om. Så det är väl ingen mer än jag som blir tårögd när de ser de fina gamla ekborden ligga bortslängda vid Sved?