Ett tufft andrahål

Det andra hålet är betydligt knepigare. Faktum är att det på många sätt, eller kanske snarare för många, är banans svåraste. På pappret kanske inte en dogleg parfyra på 343 meter framstår som ett monster men det här hålet har tänder. På den upphöjda teen ser det överkomligt ut. Bara att slå en hyfsat rak och lång drive och fairway ter sig väldigt bred. Där har ni den första fällan som många faller pladask i. Varje gång. De satsar allt på att få till den tillräckligt långa driven men slarvar med siktet och plöstligt är den ospelbara ruffen på båda sidor om fairway väldigt mycket i spel. Den upphöjda teen är ofta en nackdel eftersom det vanligen blåser motvind eller sned motvind som förstärker all sidskruv (särskilt om man försöker kompensera för motvinden genom att ta i litet extra) och jag har fleraa gånger sett hookade utslag landa på fyrans fairway. Hur många slicebollar som ligger i skogsbacken till höger vet ingen.

Om man inte slår riktigt långt måste man ligga till vänster i fairway för att ha ett fritt inspel. Ett problem är att inspelet då blir långt. Och (ungefär två klubbor extra) uppför. Ett annat problem är att den upphöjda greenens yta är konvex. Ofta är den dessutom hård. Det är ungefär som att spela in mot taket på en gammal VW-bubbla. Från 150 meter. Uppför.

Att det inte är lätt att få ett inspel att stanna på greenen insåg banarkitekten och därför fanns det en hjälpande uppsamlingsbunker i den spellinjen, dvs till vänster bakom greenen. Den bunkern har nu, oklart varför, lagts igen så att diket några meter bakom greenen är ordentligt i spel.

Själv gör jag det här hålet enkelt för mig. Eftersom jag inte "behöver" göra par här så brukar jag smeka ut en järnfemma eller -fyra mitt i fairway och sedan, med ett kort järn, placera bollen på lagom avstånd för en liten pitch med sandwedgen mot flaggan. Slår jag det slaget bra så har jag oftast en rimlig parputt. Att spela på det viset kan kanske tyckas tråkigt men slår jag bort bollen med drivern från tee blir det ofta trippelbogey och sådana tycker jag är vansinnigt mycket tråkigare än vad par och bogeys är.

Ett juste öppningshål

Vår Gamla bana är en skön promenad men jag hör till dem som envist hävdar att Nya banan är bättre. Skälen till det är att hålen, utan att vara omöjliga, är mer krävande. Ta ettan, till exempel. Att få bollen på den lilla och knepigt dolda greenen på "rätt" antal slag kräver att man spelar hyfsat bra.

Utslaget är enklast. Hör man till den kategori spelare som kan nå greenen på tre slag är vattenhindret till vänster inte i spel och landningsytan bortom detsamma är hur bred som helst. En ganska bekväm drive, precis som det bör vara på ett öppningshål, men sedan blir det knepigare. Andraslaget spelas uppför vilket, om man vill ha ett bekvämt (eller åtminstone hanterligt) inspel kräver mer klubba än vad man skulle kunna tro. Fairway ser rimligt bred ut men det är en synvilla eftersom man bara (annars blir inspelet blint och riskabelt) vill ligga till höger (men inte för mycket till höger för då tvingas man slå sitt inspel från - för en högerspelare - ett läge med bollen ovanför fötterna.

Har man lyckats placera sitt andraslag så är belöningen ett ganska enkelt inspel. Man kan faktiskt välja mellan att slå ett högt slag fram till flaggan eller ett lägre slag som landar kort om greenen och rullar fram till hålet (eller dess omedelbara närhet). Ligger ens boll, däremot, till vänster i fairway så ser man inte flaggan (eller ens greenen) och är tvungen att slå ett exakt lagom långt och högt inspel. Detta innebär att trädkronorna till vänster kommer i spel. Bunkern kan kompetenta spelar bortse ifrån men den lilla dammen till höger om greenen är mer i spel än vad man tror. Särskilt något korta inspel som landar i slänten kort höger om green kan, särskilt när det är torrt, studsa ner i vattnet.

Är man på green på tre slag har man, på den lilla och ganska platta greenen, en god birdiechans.

Så som jag beskriver det ovan kan långt ifrån alla spela. De slår helt enkelt inte tillräckligt långt (åtminstone inte med den grad av precision som krävs).  Det är, gissar jag, denna majoritet av spelare (och medlemmar) som föredrar Gamla banans snällare hål. Jag minns en serietävling för x antal år sedan som hade (med kort varsel sedan Norrtelje GK hoppat av sitt värdskap eftersom banans egensinnige ägare upplåtit banan till ett företag) lagts på vår dåvarande niohålsbana. I eftersnacket benämndes öppningshålet som ett par tio-hål...

Och det är klart. Många behöver fyra eller fler slag för att nå upp till greenen men de som har det behovet är inte scratchspelare och spelar heller inte på scratch utan har ett, två eller till och med tre handicapslag sig tilldelade på det här hålet. Spelplanen för en kortslående golfare som siktar på att det sjätte slaget ska vara en putt ser naturligtvis något annorlunda ut än för den starkare spelaren men principerna är desamma. Många kortslående spelare envisas emellertid med att spela som om de vore långtslående och försöker, helt i onödan, slå onödigt långa (svåra) slag. Från röd tee mäter hålet 445 meter. För att nå greenen på fem slag räcker det att slå cirka nittio meter. Fem gånger. Kan man slå bollen 120 meter så räcker det med att man gör det en gång. Slår man sedan tre raka nittiometersslag så har man bara en liten knuff på runt femtio meter kvar för att placera sin boll på puttningsytan.

Snart...

...är det höst. Det är inte så illa. Då brukar banan och svingen vara som bäst och temperaturen behagligatt spela golf i. Jag är, har jag kommit fram till, egentligen ingen sommargolfare.

Golfslum

När jag få feedback på den här bloggen är det ofta i form av uppskattande ord om vackra bilder från våra banor. Det är kul. en allt är inte vackert. Rätt mycket är, helt i onödan, fult och missprydande.

Val och kval

Ska jag åka ut och spela några hål eller ska jag stanna hemma och heja på Norrtäljes hopp i Rio? Ständigt dessa beslut... Och golf handlar mest om att fatta rätt beslut. Vissa tror att det handlar om att utföra dem också men de har fel. Klarar man inte, i den givna situationen, av att utföra det beslut man fattat så var beslutet fel. Quod erat demonstrandum, som de gamla grekerna brukade säga.

Ordningen återställd?

Kollade just statistikmodulen och det senaste dygnet har inga ryssar besökt bloggen. Däremot glädjande många svenskar (några från landskapet Åland), några tyskar och några amerikaner.

Bilden ovan har inte ett dugg med detta att göra men illustrerar en av spelformen foursomes stora fördelar. Är man, som Hasse är, litet yvig i spelföringen så slipper man själv ta reda på sk*ten. Det är därför Britt-Marie säkert spelar upp till greenkant från ett vanskligt läge.

En sång

Det ryska intresset för bloggen om Sveriges bästa golfklubb tycks hålla i sig. Orsaken är fortfarande ett mysterium (för mig) men idag har fler besök gjorts från Ryssland än från något annat land (Sverige inräknat) och den senaste månaden är det ungefär tre gånger så stort intresse från rysk som från svensk sida. Eller är det så att inte en k*ft här i landet bryr sig? Det skulle förklara en del men ändå inte att det är många ryssar som är inne och läser (?). Nå, jag visar min uppskattning genom att spela den sång vi INTE vill höra när Tre Kronor är i farten, dvs "hockeysången"...

Sic transit gloria mundi

En golfklubb är inte bara en bana (eller några banor) utan även (framförallt) ett ställe där medlemmarna och likasinnade kan träffas för att ägna sig åt och tala om sitt delade intresse. Det senare kan man lämpligen göra i eller vid klubbhuset och gärna i samband med intagande av något ät- eller drickbart.

Länge hade Sveriges bästa golfklubb underbart rustika bord och bänkar i ek (som jag vill inbilla mig växt här). Jag minns en sk städdag för nu säker decennier sedan då jag stod och körde bandslip i säkert sex timmar (hade inte mycket känsel i händerna den kvällen...). Jobbigt är det att underhålla sådana klenoder. Ungefär som att ha en träbåt. Så nu har vi istället skittråkiga made in China, loungemöbler i plastrotting.

Fast det är väl så folk vill ha det. Det kallas ibland utveckling och ses som något bra. Själv tycker jag att en persimmondriver är så mycket vackrare, skönare och roligare att spela med än de moderna plåtklubborna, men det är jag ganska ensam om. Så det är väl ingen mer än jag som blir tårögd när de ser de fina gamla ekborden ligga bortslängda vid Sved?

Pläng

Att spela foursome match är det absolut roligaste man kan göra på en golfbana.Den enda gången jag blir gladare än är jag själv deltar i en sådan match är när jag ser andra göra det. Därför blev jag väldigt glad idag. Undrar just hur det hela avlöpte. Hans och Britt-Marie är ett svårslaget par...

Mystiskt?

Den senaste veckan har bloggen haft drygt fem gånger så många besök från ryska som från svenska läsare. Hittills idag har det ryska intresset genererat 288 sidvisningar. It´s a mystery... Fast det är klart, Ryssland är ett stort land men har bara 21 golfklubbar. Sverige ligger nära och har väldigt många fler klubbar... och den bästa av dessa är ju vad den här bloggen handlar om. Mysteriet är löst.

Tankar och tjat

Jag är medveten om att jag var en av dem som tidigt föreslog att vi, när det var aktuellt att vi skulle överta den tidigare sk akademiska banan, skulle lägga ihop några av dess hål med vår befintliga niohålsbana så att vi fick en tolvhålsslinga. Jag tyckte att det var rimligare än att vi skulle hållas med två artonhålsbanor (av vilka endast den ena används till tävlingar). Nu har vi den där tolvhålaren men jag börjar nog luta åt att även tolv hål är onödigt mycket. Nyttjandegraden är tämligen låg och knappast högre än att en niohålsbana skulle "svälja" de bollar som väljer att spela på den Nya banan. De tre hålen från akademiska tillför inte särskilt mycket men kostar att sköta.

Oavsett vad de som bestämmer i klubben kommer fram till så tycker jag att fler medlemstävlingar ska läggas på Nya banan (tolv eller nio hål går betydligt snabbare att spela än arton men är tillräckligt för att ge sportslig rättvisa och kännas som en golfrond). Jag tycker vidare att dessa (och, för övrigt, i princip alla) tävlingar ska ske med rullande start och förläggas till eftermiddagarna.

Ryssen kommer?

En smula överraskad kan jag nu konstatera att bloggen verkar ha fått sitt internationella genombrott. Den senaste månaden är det nämligen fler besök (sk sidvisningar) utomlands ifrån än svenska sådana registrerade. Ryssland, Tyskland och Ukraina utgör den utländska topptrion. Eller är det Sveriges bästa golfklubb som ådrar sig internationellt intresse? Har ryska, tyska och ukrainska golfare fått upp ögonen för golfjuvelen i Roslagen? Återspeglas intresset i greenfeestatistiken? Det måste jag kontrollera med kansliet (och kanske förvarna om att det kan vara läge att skicka Jessica på en snabbkurs i ryska...

Dagens stimp

Just nu sitter jag och återhämtar mig efter en intensiv golfhelg.I går spelade jag nio hål på Mälarö i gott sällskap. Planen var att spela 18 men vristen anmälde redan på hål åtta att den inte tyckte att det var någon bra plan och inför hotet om en sittstrejk var det bara att vika ner sig. Kul var det i alla fall, så länge det varade.

I dag gjorde jag en spontanutryckning till Arlandastad för att äta lunch med några golfkompisar (och leverera en driver som en av dem fått levererad till mig). Det var också kul.

Fåglar på banan II

Störst chans att få se en eagle har man om man höjer blicken. (Fast den där örnen är en vanlig ormvråk...)

I går...

...vilade jag min trötta och ömma vrist men i kväll? Vem vet? Kanske vågar jag mig på några hål igen? Fast det ska ju metas sutare också. Stressig tid, sommaren. Och kort.

Dagens ros

Någon - eller troligare några - pysslar om rabatterna vid klubbuset. Dem vill jag ge en ros.

Synestesi

Efter helgens urladdning kände jag behov av litet realitetstestning så jag gick sista fem. En alldeles lagom promenad på kvällskvisten. Trots perfekt väder och att vi befinner oss i mitten av juli så tycks golfarna prioritera andra aktiviteter under den tid på dygnet det är som skönast och vackrast ute på banan. Det är bara att tacka och ta emot.

Inte ens särskilt mycket mygg finns det att klaga på. Tur att man har själva spelet och alla dess motgångar...

Fast helt ensam var jag inte. Andra golfare kunde skönjas på håll. Alldeles lagom.

Att slå ut vid åttatiden, är det ett utslag av ungdomlig optimism eller tyder det på raskhet och gott mörkerseende. Apropå det här med seende så tror jag att jag lider av synestesi. Lider kanske inte är rätt ord men jag har i alla fall börjat uppfatta vissa siffror som färger. 55, tex, kallar jag gult.

Visioner och verklighet

För några år sedan, när det var på tapeten att Sveriges bästa golfklubb skulle överta den bana som dittills nyttjats av Akademiska GK, skrev jag det här blogginlägget i vilket jag avrådde från att vi skulle lägga oss till med två artonhålsbanor. I stället förordade jag att vi skulle använda några av hålen och inrätta en tolvhålsbana. Så har nu skett. Dessutom föreslog jag inrättandet av en sexhåls korthålsbana. Nu, när jag linkar fram med en krånglande vrist, saknar jag verkligen en sådan. När blir den visionen verklighet?

Eller...

...så kunde man ju, OM man nu absolut måste ha tävlingarna på förmiddagen och med kanonstart lägga dem på Nya banan. Den banan är underutnyttjad och dess popularitet och status bland Sveriges bästa golfklubbs medlemmar (och TK) behöver höjas. Att göra så vore, åtminstone i min värld, en win/win-situation. kanonstartsivrarna får hållas med sitt, Gamla banan skulle ändå vara fullbokad (vilket skulle generera goda greenfeeintäkter) och klubbhus området, inbegripet shop och krog, skulle krylla av folk. Hur är det nu det där TV-programmet heter? Så mycket bättre.

Har ni tänkt på hur även banans omgivning påverkar hur man upplever den? Avverkningen på andra sidan vägen har öppnat för ljus och luft till det artonde hålets greenområde.

Till sist måste jag utfärda en varning. Sätt er inte på bänken mellan dörrarna till 4:ans och 5:ans bagförråd! Gör man det så slår man nämligen, åtminstone om man är av min längd, bakskallen i blomlådan så att det sjunger om det. Litet märkligt att en klubb som månar om säkerheten så att man redan på första tee möts av ett missprydande skyddsnät gillrar sådana dödsfällor... Å andra sidan är det ju, på ett plan, upplyftande att man sätter skönhetsvärden framför säkerheten. 

Kanon eller kalkon?

I dag var det dags för säsongens andra försök. Så länge vristen höll (i två hål...) spelade jag på mitt handicap men på fjärdehälet tvangs jag tacka mina spelakamrater Ulf, Gunnar och Anders för sällskapet och anträda reträtten. Den innebar att jag, precis som spelarna på bilden ovan som jag mötte när jag kom till Sveriges bästa golfklubb, tvangs gå (eller linka) ett antal hål för att ta mig tillbaka till klubbhuset.

Trots att jag bara spelat några få hål och trots att det kryllat av folk när jag kom till klubben låg klubbhusområdet nu öde. Helt dött.

Inga golfare satt denna vackra lördageftermiddag på juteserveringen.

Inne i klubbhuset var det likadant. Bortsett från pron, krögaren och en av krögarens anställda var jag helt ensam i sveriges mysigaste klubbhus. Kändes inte så mysigt, faktiskt. Kändes mer som om något var fel. Allvarligt fel.

Jag köpte en (lätt-) öl av krögaren och frågade honom hur dagen hade varit. Han berättade att han sålt ca 50 luncher. Jag frågade honom hur många luncher han sålde en lördag utan tävling. Mellan 70 och 100, svarade han. Nå, under den halvtimme jag ägnade åt min öl och åt att titta på sändningen från europatouren sålde han absolut ingenting. Inte LeMo heller. Ingen kom in i klubbhuset. Ingen gick ut på banan.

Vad golfare gör på lördageftermiddagar är en fråga för sig (som jag inte har något bra svar på) men att varken krögaren eller pron gör goda affärer en lördag när en attraktiv (Sportringen) tävling spelas är, tycker i alla fall jag, ett problem. Roten till det onda tror jag är kanonstarten. Jag har aldrig fattat vad som är kanon med den idén. Kalkon, snarare. Sveriges bästa golfklubb borde lära av Ålands GK där första start i klubbtävlingarna normalt är kl 12.00 och rullande start tillämpas. Mycket bättre!

Golfens två viktigaste böcker

Regelvandring Kom till vår regelvandring med Stefan Ståhl, förbundsdomare den 18 juni. Vi samlas i klubbhuset kl 15:00. Anmälan sker till receptionen på 0176 237 137 eller på info@roslagensgk.com Välkomna Vissa saker bör man inte missa och förståelse av reglerna är en grundläggande förutsättning för att man ska kunna spela golf. Kan man inte reglerna så går man ju, strängt taget, bara omkring och slår på en boll och den score man till äventyrs noterar blir i bästa fall ett närmevärde. Själv köpte jag den nya upplagan av regelboken när jag betalade min årsavgift. Den, regelboken, ligger nu i bagen. Lika viktig som klubbor och bollar. Varför den ska finnas i bagen? Jo, därför att hur mycket man än pluggar så lär man aldrig lyckas lära sig alla reglerna utantill. Naturligtvis bör man kunna det mesta utan att behöva slå i regelboken. Annars blir det ju rent pinsamt. Och det är inte OK att istället för att göra rätt, dvs så som reglerna föreskriver, köra någon slags konsensusmodell. Fel blir inte rätt bara för att fyra golfare av vilka ingen riktigt kan reglerna är överens om att man kan göra så. En nästan lika viktig bok är Ben Hogan´s* "Five Lessons" (brukar i svensk översättning heta Modern Golf). Den behöver man inte ha i bagen men är man en riktig golfare så har man den bredvid sängen. Att man sedan aldrig kommer att kunna slå bollen som Hogan kunde är en helt annan sak. Man får i alla fall ett hum om varför man inte kan det. det är, på det stora hela, inte konstigare än att man inte blir som Jesus bara för att man läst bibeln. Nästan lika viktig skriver jag eftersom det är viktigare att man spelar efter reglerna än hur bra man slår bollen. Om man vill göra anspråk på att spela golf.  *Att jag blandar in Ben Hogan beror på att det är han som syns på den klassiska teckningen (en illustration ur just den bok jag nämner) ovan till vänster. Den teckningen visar, för övrigt, det enda som har någon direkt betydelse för hur slaget blir, nämligen att allt är på rätt plats och på väg åt rätt håll när klubbhuvudet träffar bollen.

Statistik

Statistik är jag inte mycket för, åtminstone inte när det handlar om golf. Det funderas alldeles för mycket över siffror. Jag kommer osökt att tänka på vad Ben Hogan sägs ha svarat Nick Faldo när Faldo frågade honom om han hade något tips om hur Faldo skulle vinna US Open. "Shoot the lowest score" ska "The Hawk" ha svarat och det var naturligtvis det korrekta svaret och den enda siffra man behöver bekymra sig om. Hur många fairwayträffar eller GIR man har, hur många puttar per GIR, swing speed, launch angle, driving distance etc etc är bara meningslösa nummer. Står det 88 på kortet så är det 88 och det är bättre än 95 men sämre än 73. Sedan spelar det ingen roll om han som gjorde 88 hade mer fart på klubbhuvudet än vad han som gjorde 73 hade eller om han som sköt 95 hade en optimal launch angle på sina drives och träffade flest fairways.

Fast jag är inte särskilt intresserad av scorer heller, allra minst mina egna. Tacka vet jag matchspel, den ursprungliga och enda vettiga tävlingsformen. Gärna i foursomeformat. Då behöver man inte slå så ofta och spelet går ju, som Woosnam konstaterade, ut på att slå så få slag som möjligt.

Fast när man bloggar går det inte att undvika statistik eftersom de som konstruerat den plattform jag använder försett den med en statistikmodul. Av den kan man utläsa att det mest är svenskar som läser det jag postar här. Det hade jag gissat på även utan att kunna stödja mig på statistik...

Så här ser tio-i-topp-listan över de länder från vilka man besökt bloggen ut:

Sverige
USA
Tyskland
Ryssland
Åland
Ukraina
Australien
Finland
Thailand
Frankrike

Varför den som gjort statistikmodulen gjort Åland till ett eget land vet jag inte (men misstänker starkt att han är ålänning...). Annars hör ju landskapet Åland (även om det ståtar med en egen regering) till Finland och lägger man ihop siffrorna för dem båda så spöar Finland ryssarna. Som det ska vara, med andra ord.

Birdie!

Lunnefågel? Jo, tjena... Allvarligt talat... Som gammal fältbiolog är jag ofta mer intresserad av vad man kan se i ruffen och så att säga runtom banan än av vad som händer på den finklippta delen av densamma. Därför blev jag glad när jag på Sveriges bästa golfklubbs hemsida hittade länken "Fåglar på banan". Den visade sig vara en lista (inga bilder...) över an massa arter som (gissar jag) någon (påstår sig ha) observerat på banan. Däribland pippin på bilden (som jag inte tagit utan snott). Lunnefågeln. Inte utan att man blir litet nyfiken.

The X-factor

För ett antal år sedan (den som är intresserad av exakt när kan bläddra bakåt i bloggen) fick en massa fina gamla träd runt Johandammen blå kryss målade på stammarna. När jag anade oråd och frågade om tanken var att de träden skulle fällas fick jag (det något märkliga) beskedet att man markerat de träd som inte skulle bort. Sedan fällde man en massa andra träd. Ännu något senare (när min uppmärksamhet var på annat håll) rök även de kryssade träden. Nu tycks flera av de kvarvarande, klena, asparna vara nere för räkning. Barken lossnar i stora sjok och för ett träd är det ungefär lika hälsosamt som malignt melanom är för en golfare. Det hade nog varit klokt att lämna några av de gamla (förslagsvis de kryssade) träden kvar...

Det var litet med glimten i ögat jag, häromdagen, skrev det där om att golf är en kampsport men nu får jag äta upp mina ord. I går var en dag av vila, i vart fall för min ömmande vänstra vrist och idag känns det fortfarande som om gubben fått ett rejält kok stryk. Minst lika öm här och där som jag var för fyra decennier sedan efter ett tuffare judopass. Så det blir ingen golf för mig i kväll. Jag orkar inte ens gå runt och bära på en kamera. Inte ens min allra minsta. Sådetså. Nej, ett varmt bad och en skvätt skotskt liniment (den där sorten man tar oralt) är vad doktorn ordinerar. Och några bilder från den övningen... det kan ni glömma!

Roslagen National

Jodå, när jag svängde upp på oljegrusvägen upp mot klubben så plingade halkvarnaren till och i bakgrunden/skuggan på bilden ovan kan ni själva se att det var frost i morse...

...i alla fall för oss som, i likhet med Sveriges bäste banchef, går upp i rimlig tid. Sommaren ska inte sovas bort, det är på vintern man ligger i ide (eller åtminstone önskade att man kunde göra så).

Svenska Flaggans Dag (jag känner mig inte riktigt bekväm med begreppet nationaldag) firas på traditionellt vis genom att flaggtävlingen Nationalen spelas. Fast min kropp fick nog med golf i går. Inte för säsongen (förhoppningsvis) men just nu känns det som om jag bör vara snäll mot den någon dag eller så.

Någon Augusta National är kanske inte vår Gamla bana, men en och annan rhododendron finns det i alla fall.

The Lonely Planet

Det tycks inte spela någon roll. Inte att den i många avseenden är mer utmananade att spela, inte att greenerna ofta är bättre än Gamla banans och inte om den omfattar nio, arton eller tolv hål. Det är alltid lätt att komma ut på Nya banan. Fullt med bilar på parkeringen? Någon timmes väntetid på att kunna knöka sig in i en boll på Gamla banan? Ändå är det nästan alltid som om Nya banan låg på en annan planet. En planet golfare sällan besöker.

edit 160607. Har ni sett att bilden ovan nu hamnat på "förstasidan" på Sveriges bästa golfklubbs hemsida? Det gläder mig. Den Nya banan är underutnyttjad och allt som kan popularisera den och höja dess status är välkomna. Nu har jag inte studerat årets tävlingsprogram men jag hoppas att många tävlingar lagts på Nya banan.

En kampsport

Det ser onekligen annorlunda ut nu när alla de förut kryssmärkta gamla träden är borta. Litet mer artificiellt. Litet mer som en golfbana. Jag tycker att det var bra som  det  var.

Nå, den här våren har varit, i bokstavlig mening, plågsam och för några månader gick jag på kryckor (eller, helst, inte alls) sedan min ena vrist sagt ifrån ordentligt. Nu går jag obehindrat, åtminstone på slät mark, men skulle den hålla för golf? Dessutom har ju mitt golfande mer eller mindre legat nere under några år så det fanns ett frågetecken även för om jag skulle kunna spela ens om vristen höll.

Med de förutsättningarna var det naturligtvis uteslutet att öda krafter på uppvärmning eller meningslöst vevande på driving rangen. Jag knallade direkt upp på första tee. Som vanligt var det ingen kö (vare sig vid ettan eller ute på banan även om jag, på håll, såg andra golfare). Nå, redan på det förta hålet hade jag en parputt men lyckades rådda till det så att det blev en sjua på kortet när allt var klart och räknat.

Jag klarade tio hål innan vristen gav upp och jag fick kämpa för att ta mig tillbaka till parkeringen. Visst är det klämmigt med en tolvhålsbana men just idag hade den gamla niohålaren varit perfekt...

Slötittar, litet halvintresserat, på sändningen från Bro Hof. Kanske skulle man gå ned i källaren och plocka ihop en bag och ge sig ut och kolla läget på Sveriges bästa golfklubb? Kanske. Får se hur det känns i morgon...