fredag 30 september 2011

Sista helgen!


I helgen spelas säsongens sista tävling (om man nu, vilket man inte bör göra, bortser från VinterTouren) på klubben. Krögaren stänger. Artonhålsbanan vintras in. Shopen har öppet ännu ett tag. Det ligger vemod i luften. Men bort det! Vädret blir fint i helgen och ännu återstår mycket golf att spela! Själv fortsätter jag att ägna mig åt annat. 

torsdag 29 september 2011

Punktering...

När jag tänker efter så tror jag inte att jag någonsin cyklat så många mil som i sommar utan en enda punktering. Så på något vis - karma? - verkade det fullt rimligt när jag i går morse fann att bakdäcket på min treväxlade brukscykel var platt när jag skulle till jobbet. Stor sak, jag tog naturligtvis racerhojen! Men nu, för en dryg timme sedan, när jag skulle trampa ut till klubben för lunch, var framdäcket på racerhojen tomt på luft... En liten men ack så vass sten var förklaringen. Två punkor på två dagar, nu börjar jag känna igen mitt liv... Karma. (Undrar vad jag gjort för ont, egentligen, och när...)

onsdag 28 september 2011

Planer för morgondagen

yr.no (även om man inte alltid kan lita på dem) lovar uppehåll hela dagen i morgon så det blir ännu en cykeltur med lunch! Eftersom det är Antikrundans säsongsavslutning så tar jag med mig kameran. Kanske någon kommit in redan vid lunchtid?

Sista gången i år?

Hade en lugn dag på kontoret så jag cyklade ut till klubben för att äta lunch, något jag gjort rätt ofta den här säsongen. Nu är frågan om det blir flera gånger för krögaren slår igen efter helgen. Fast det är klart. På fredag har vi lunchsammanträde i handicap- och utbildningskommittén och om vädret är inbjudande (och något beroende på vart jag ska efteråt) så kanske? Det har varit bra att ha krogen som ett mål för en lagom cykeltur mitt på dagen och nu går det rätt snabbt att ta sig ut. Min cykel verkar ha fått en bättre motor. Eller så är den bara inkörd.

tisdag 27 september 2011

I helgen var det Rosella


Inga inlägg de senaste dagarna på grund av... Rosella. Fast själv åkte jag andra avgångar än deltagarna i Rosella Cup och den enda golf jag spelade i helgen var nio hål på Ålands GK:s Kungsbana.




I kväll åkte jag ut efter jobbet men redan efter sju hål var det för mörkt att fortsätta spela. Det är nog bara att inse att säsongen börjar lida mot sitt definitiva slut, i vart fall vad gäller kvällsronder.



onsdag 21 september 2011

Ett inlägg om ingenting särskilt


Det här missade ni som inte var ute på klubben i går kväll... Fast i ärlighetens namn ska sägas att just det här ljuset varade bara i några minuter.



För övrigt så gillar jag de nya flaggorna! Och att vi fått nya hålkoppar. Nu är det bara att hoppas på att Örjan och hans gäng dressar greenerna ofta (så att det snart blir dags att byta koppar igen).




BTW så har vår hårt arbetande (se idolportättet ovan) ordförande - Brynte - mer än antytt att tujorna mellan sjuans och tians greener kan komma att ersättas av en liten kulle. Bra idé, Brynte!

tisdag 20 september 2011

Grannklubben

Ett enkelt men trivsamt klubbhus. Utan reception, WC, shop, restaurang, TV... Men trivsamt.
Förr spelade jag rätt ofta på Akademiska GK:s niohålare (ni vet, den där banan som ligger alldeles intill vår egen niohålsbana) och några säsonger hade jag tillochmed årskort där. Nu var det fyra år sedan sist när jag i söndags fick för mig att återknyta bekantskapen.




Om (och det är ofta ett stort om) jag förstått saken rätt så var Th-G:s vision när banan byggdes att Roslagens GK skulle få en sk mästerskapsbana (åtminstone så som en sådan såg ut i början av 1990-talet när eliten fortfarande spelade med persimmon och balata) men klubben ansåg sig inte ha ekonomi för att driva en 36-hålsanläggning. Därför blev mästerskapsbanan två småtrevliga niohålsslingor - vår niohålare och Akademiska GK:s bana.


Det här ser så rätt ut! Fairwaybunkrarna på det femte hålet. Utmana dem med en gammal stålskaftad persimmondriver...
De två första hålen ärr inte mycket att säga om. Tvåan har jag aldrig riktigt begripit mig på (men jag brukar lägga upp kort om backen och slå en järnsjua (blint)över alla träd, buskar och bunkrar mot greenen. Däremot när man kommer till trean så börjar man förstå det där med mästerskapsbana. trean, fyran och femman (med samma par) är banans starkaste del men sedan kommer hål sex. Det är ett sätt att ta sig till sjuan (men annars får det mig alltid att fundera över vad det hade varit för fel med en åttahålsbana...).


Sjuans utslag.
Sjuan, åttan och nian är helt OK golfhål. Åttan, som spelas uppför mot en liten (den ser i alla fall väldigt liten ut från tee) och inbunkrad green, är en mycket tuff partrea.


Som bana är vår niohålare avgjort mycket bättre än Akademiskas bana. Bättre hål och betydligt bättre skött men Akademiska banan är mer naturskön. Avgjort en mycket trevlig höstpromenad (med en sunday bag över axeln).



måndag 19 september 2011

Höstmåndag



Nu får man sno sig på om man ska hinna spela några hål efter jobbet och innan det blir mörkt. Fast de flesta verkar redan ha gett upp. Eller så föredrar de att trängas på lördagförmiddagarna. Fast det körde ihop sig i kväll också. Anders och hans tjej hann upp på tee precis före mig så jag gick till fjortonde tee för att slippa stå och vänta.






Strax före sju var det så att ljuset precis räckte till för att spela. Eller för att plåta. Då var det ganska dött på Sveriges bästa golfklubb...




Upphittat!


Du som sliceat upp två Wilson 3:or märkta med tre gröna prickar i skogen till höger på sextonde hålet återfår dem mot beskrivning. Med tanke på att de låg nästan lika nära varandra som de gör på bilden bör du ha en ruggigt konsekvent sving och bollträff. Hittar någon en omärkt Precept 00 på samma ställe så är den min...

Bänkar


Bänkar hör egentligen inte hemma på en golfbana. På banan ska man, så är det i alla fall tänkt, spela golf. Golf ska spelas i ett raskt tempo och utan uppehåll under ronden. Det gör man inte med sin bak på en bänk.


Våra banor är fullkomligt nedlusade med bänkar. Man skulle lätt kunna få intrycket att det sitts mer än vad det spelas golf i klubben men fullt så illa är det inte. Dessutom är bänkarna (a) fula och (b) flyttbara. Att de är flyttbara gör att folk flyttar dem. Ibland är det någon som ställer upp en bänk på tee. (Och mer tydligt än så kan man väl knappast visa att man sätter bänknötandet före golfen?)


Att bänkarna är utställda vid tee gör dessutom att folk med golfvett inte kan utnyttja dem det står ett parti på tee och väntar på att få slå ut. Folk utan golfvett går fram och sätter sig och stör bollen som ska slå ut. 


Gör ett studiebesök på Akademiska. Där har man bänkar som den på bilden ovan. De smälter fint in i miljön och är fasta. Bänken på bilden ovan är dessutom korrekt placerad. Den står mellan två hål och blir man tvungen att vänta så kan man alltså göra det utan att störa framför-eller bakomvarande parti. När man kommer fram till tee så ska man ju slå ut och, inte sätta sig på en bänk, eller hur?

söndag 18 september 2011

Mingelbilder - Onsdaxfinalen





































































Örjan, Örjan, Örjan... (och Ann)


Örjan är en kille som brinner. Brinner för sin bana, för sin golf och för sin Ann. I år har han dessutom varit het. Han måste helt enkelt ha spelat sitt livs golf och tillsammans med Ann tog han hem RM-titeln för äkta makar/sambor. När det i dag var dags för Onsdaxfinal och prisutdelning fick han springa som en skottspole för att ta emot priser för... i stort sett allt. 


När det var dags för det obligatoriska talet fick han inte fram ett ord. Inte för att han sprungit sig trött utan för att han var så rörd att det knöt sig för honom. Som om det spelade någon roll! Ann klev in och höll ett jättefint tal. Efteråt kom Örjan fram till mig och beklagade sig över att han inte fått fram allt han velat säga. Jag sa till honom att han spelat så suveränt (och skött banan så bra) att det egentligen inte fanns något att tillägga.


Talk is cheap. Själv hör jag till dem som har det skrivna och talade ordet som arbetsverktyg. Professionell skitpratare, retoriker, eller vad ni nu vill kalla det.(Advokat lär vara den korrekta titeln.) Därför blir jag inte särskilt imponerad när någon säger rätt sak, vid rätt tillfälle eller på rätt sätt. Det är - för oss som kan det - inget märkvärdigt. Däremot blir jag berörd av äkta känslor och det visade Örjan idag. Det rörde mig mer än något tal han eller någon annan kunnat hålla. Det var så att det blev tjockt i halsen på mig med trots att jag bara stod där som åskådare. Inget Örjan kunde ha gjort kunde ha berört mig mer än det han gjorde. För det var ju för att det - klubben, banan, golfen - betyder så mycket för honom som det blev honom övermäktigt när han stod där och verkligen ville hålla ett segertal. (Tur att man spelar så mediokert att man förmodligen aldrig kommer att hamna i den situationen. Så proffs man är vete tusan om man skulle få fram mycket mer än vad Örjan fick...)


Grattis, Örjan! Du är mer än väl värd allt du vunnit i år! Hoppas att ni firar i kväll, du och Ann! Fick jag bestämma så kunde du ta sovmorgon i morgon...


(Och Ann: Kanonbra stöttning! Örjan utgör ett levande bevis på att man kan ha tur i både spel och kärlek!)

lördag 17 september 2011

Johannesberg, igen.


Johannesbergs artonhålare är, eller skulle i alla fall kunna vara, en riktigt bra bana. Banan är, vilket kanske inte alla känner till, ritad av Donald Steel, precis som "Donald Steel Course" på Barsebäck. Den banan åker folk över hela landet för att spela. Personligen så tycker jag att han lyckats väl så bra med banan i Gottröra.


Nå, nu är inte Johannesberg en lika framgångsrik och resursstark klubb som Barsebäck och det märks, tyvärr. Banan är definitivt inte i bra skick. Å andra sidan så har man fortfarande rabatterad greenfee (250 kr) och vi som är med i Sveriges bästa golfklubb spelar, genom Golfrundan, för en hundring jämnt. Definitivt prisvärt!


Tyvärr står klubben (fortfarande) utan krögare men idag var receprtionen bemannad (och man kunde få en kopp kaffe) och kiosken var öppen (och där fanns korv, kaffe, läsk och godis). Fortfarande bör man alltså ta med vatten och smörgåspaket men åk gärna dit! Det är en rolig bana även om bunkrarna är kass, man får leta efter alla bollar som missar fairway och greenerna... Tja, de går att putta på men de verkar inte må riktigt bra. Stötta Johannesberg och åk dit några gånger! Dessutom kan det vara nyttigt att få perspektiv på hur lyckligt lottade vi är som har en jättebra range, banor i gott skick, en helt OK krog och en jättebra shop.

Tack, Martin!

Martin vid bardisken i färd med att reglera ännu ett förlorat bet...

Mitt spel den här säsongen har inte varit mycket att hänga i julgranen. Eller att skriva (hem) om. Men en sak har förbättrats. Jag slår betydligt bättre wedgeslag. Jag kan nu slå några olika varianter och är nästan alltid rätt i längd. Däremot ligger bollen sällan i hålkoppen utan brukar stanna en bit vid sidan om, men den detaljen jobbar jag på...


I går letade jag, efter att ha slagit en låg, spinnande, pitch mot åttans green och fått bollen att landa och stanna på den övre platån (vi är nu på niohålsbanan), länge förgäves efter det nedslagsmärke jag visste att det fanns där, någonstans. Slutligen hittade jag det en och en halv meter bortom bollen som alltså hade spunnit tillbaka. OK, visserligen var greenen rätt mjuk men den var i alla fall plan där slaget hade landat. Tidigare har jag bara lyckats få bollen att "spinna" tillbaka när jag landat den i motlut.


När jag lagat märket sände jag Martin en tacksam tanke. Den wedgelektion han gav mig i somras var verkligen guld värd och även när jag hängde på SommarFriskisen fick jag en del bra tips. Seriöst.


När tog du en lektion senast? Många verkar vara mer rädda för att gå till pron än vad de är att gå till tandläkaren...

fredag 16 september 2011

Kommentarer


Sedan jag började blogga om Sveriges bästa golfklubb får jag ständigt kommentarer. Inte, av någon anledning, i bloggen. Förmodligen är det för svårt för de flesta av läsarna att posta kommentarer där. Herbert har berättat för mig att det är rätt knepigt. Eller så är folk blyga. Däremot får jag kommentarer (oftast positiva) varje gång jag visar mig på klubben eller när jag träffar medlemmar i andra sammanhang. Eftersom kommentarerna mestadels är positiva, för att inte säga berömmande, så är det trevligt.


Det vanligaste berömmet är att bilderna i bloggen är bra. Tja, de flesta är (tycker jag själv) rätt hyfsade och några är (tycker jag) riktigt bra. Å andra sidan så har jag fotograferat sedan jag var sex år gammal och jag är om inte scratch så låg singelhandicapare med en kamera medan jag är bogeyspelare om jag har en golfbag över axeln. 


Fast egentligen så är det inte så svårt det där med att ta bilder. Faktum är att det är ungefär som att spela golf. Det handlar om att veta vad man sysslar med, att veta vad man kan och inte kan göra och att veta vad man vill göra innan man trycker på knappen, Egentligen så är det (tycker jag) konstigt att inte alla kan ta bra bilder. För att kunna ta en bra bild krävs att man kan se vad som är en bra bild. Det är den svåra biten. Resten är ganska lätt.


Under vintern kommer jag (för att fylla bloggen med någotsånär läsvärt innehåll när bara de värsta dårarna spelar utomhus) att lägga ut en slags fotoskola. Något för alla er som har en kamera (eller mobiltelefon med inbygd kamera). Det vore ju kul om fler medlemmar (fast det finns säkert många medlemmar som är vassare fotografer än vad jag är) tog intressanta bilder på klubben. Om inte annat så skulle vår webmaster bli överlycklig om han fick fler bilder att lägga ut på hemsidan. 


Vår bildtörstande webmaster

torsdag 15 september 2011

After work


Ännu räcker dagsljuset (även mulna dagar) för en snabb niohålare efter jobbet (om man kan vänta med middagen till efteråt). Niohålsbanan är, för övrigt, den bana man ska spela nu. Ljusår bättre än artonhålsträsket. Varför så många (gamla) medlemmar envisas med att klafsa i leran där begriper jag inte. Även om de inte slår så förtvivlat långt (och det gör de inte) så skulle de ha mycket trevligare på niohålsbanan men jag vet att det är kört att lära gamla hundar att sitta. Fast litet jobbigt är det att se alla tunga vagnar och golfbilar som plöjer fåror i de vattensjuka fairways på gamla banan. Skönt att man inte har något att säga till om längre... 




På niohålaren var Örjan och Lasse ute och spikluftade greenerna (inför vintern). 




Lasse, förresten, hade vi inte lyckats bli av med honom? Fast jag blir alltid glad när jag ser honom och han garvar åt mig så... whatever. Köra traktor kan han i alla fall (och en hel del annat).




Nysådden i de blivande gräsbunkrarna verkar ta sig. (Note to self: Klipp gräsmattan innan snön kommer!)



Men det är fortfarande helt OK att titta på flaggan...

Andrea Kraus, 50, of Baltimore, Md., was playing in her first USGA Senior Women’s Amateur. In her match against Maggie Leef, 51, of Brookfield, Wis., Kraus was 7 up after the 11th hole when she was disqualified. Kraus’ caddie had a short string of yarn attached to his divot repair tool that he used to judge wind direction. It was a violation of Rule 14-3b, which stipulates that a player may not use any artificial device “for the purpose of gauging or measuring distance or conditions that might affect his play.” 


länk

Tur eller skicklighet?


En av golfens eviga frågor: Hole-in-one, är det tur eller skicklighet? Frågan aktualiserades vid lunchtid idag då Per kom in i klubbhuset och var så här glad (se ovan) efter att med sitt utslag förpassat bollen rätt i hålkoppen på sjuttonde hålet. Själv har jag aldrig råkat ut för något liknande och är därför inte kvalificerad att ha någon egentlig uppfattning i frågan. 


Tur för Per var det i alla fall att det är den 15 september. Förra (och första) gången han gjorde hole-in-one var det nämligen den 1 april så folk bara log skevt när han berättade om det. Grattis, Per!


Och förresten så är det naturligtvis ren och skär skicklighet. Det vet ju alla golfare att utgången av ens försök på golfbanan bestäms uteslutande av skicklighet eller otur.

onsdag 14 september 2011

Är det värt det?


Att en dag som denna, vid vid sextiden på eftermiddagen och när det regnar i Norrtälje och mörkret börjar falla (snabbt!) redan vid sjutiden kasta sig ut till klubben; Är det mödan värt? Tja, det måste ju var och en avgöra för sig själv. Nu var regnet lyckligtvis ganska lokalt och jag kunde stänga av vindrutetorkarna redan innan jag parkerade bilen så ur den synpunkte var det inga större problem. Fast banan var naturligtvis blöt nog ändå. Vattensjuk, rentav.


Tre hål spelade jag men redan när jag skulle slå ut på tvåan hade solen brutit fram och en kort stund, kanske i två eller tre minuter, var ljuset rent magiskt. Sedan mulnade det på och började mörkna. Men vilka minuter! Och vilken inre konflikt. Skulle jag spela eller plåta?




Helt klart värt det. För mig i alla fall. På parkeringen träffade jag Peter som berättade att VinterTouren drar igång lördagen den 15 oktober.

Tempus fugit


Tredje raka dagen med riktigt höstväder. Plötsligt är ännu en säsong så gott som över. Innan man ens börjat hitta sitt spel. Snart, mycket snart, drar VinterTouren igång igen. Snart börjar säsongen.

tisdag 13 september 2011

Höstrusk!



yr.no hade lovat soligt och torrt väder denna tisdageftermiddag men... man ska inte tro på meteorologer. De är professionella mytomaner. Fast trevligt hade vi, jag och Henke, i blötan och vinden.




Och nu har vi kommit till den tid på året då man inte ids plocka bort barr i puttlinjen...


Snart är den första frosten här och sedan drar VinterTouren igång. Igen.

Efterklokhet

Jag skulle nog aldrig valt rubriken "Enkel, lättlurad och dum. 2" på det där inlägget. Nu är det det näst mest lästa av alla inlägg som hittills postats. Det enda som har högre siffror är det som handlar om en VinterTourtävling då jag hade arton slag på sjuan. Så nu vet jag vilka det är som läser den här bloggen...

Till undvikande av alla eventuella missförstånd


Ingen skugga ska falla över Leif Modin (till vänster i bild i full färd med att ge goda utrustningsråd åt Anders) för att han rekommenderade och sålde Di11:orna till mig. Allt han sa var fullkomligt korrekt och lurandet stod jag själv för. Dessutom så var det Leif som, i fjol, rekommenderade och sålde på mig MP68:orna och det måste under alla omständigheter räknas honom till godo!


Vad jag ville belysa med mitt inlägg var hur svårt och ofta motsägelsefullt det här med att välja rätt utrustning är. Jag köper fortfarande, åtminstone i teorin, alla Leifs argument (som utifrån "conventional wisdom" var relevanta och riktiga) för att wilsonklubborna borde vara "rätt" för mig. Precis som jag inser att det är fullkomligt stolligt att jag ska spela med tunga bladklubbor. Det enda lilla (men i sammanhanget nog så betydelsefulla) problemet är att teori och verklighet inte alltid stämmer överens.


Så fortsätt att lyssna och lita på LeMo. Det gör jag. Och fortsätt att läsa vad som sägs i Svensk Golf och andra källor om utrustning. Men lita framförallt på vad du själv känner. För det är, till sidst og syvende, du och ingen annan som ska hålla i klubban när det är skarpt läge och försöka få till bra slag med den. Då hjälper inget annat än en klubba som är rätt för dig. I praktiken.


Lycka till med de nya klubborna, Anders...

måndag 12 september 2011

Nu kommer Katja...


Det verkar (OM man nu ska sätta tilltro till meteorologer) som om det drar ihop sig till den första höststormen. Resterna av orkanen Irene omdöpt till Katja. Kanske kommer större bitar av träden runt våra banor att sitta lösa än den på bilden ovan? Annars så verkar det ju vara läge för den som ser vind som en utmaning att försöka komma ut på onsdag.

Ibland undrar man

Det inlägg jag postade i går, med rubriken "Enkel, lättlurad och dum. 2" och som handlar om mig själv är redan det sjunde mest lästa av alla publicerade inlägg. Just nu sitter jag och grunnar på vad det säger om bloggens läsare...


edit. Och nu är det redan det tredje mest lästa blogginlägget (och jag grunnar vidare)...

Ornitologer eller golfare?


Allvarligt talat, visst ser det litet lattjo ut? Undrar om det är spillkråkan som håller till vid treans green de spanar på...

söndag 11 september 2011

Enkel, lättlurad och dum 2


Lika kul som det är att spela golf när det går bra, lika frustrerande är det när man slår bollen dåligt. I alla fall om man bry sig. Den här säsongen har jag spelat som en kratta och såväl sving som bollträff är borta med vinden. Lyckligtvis så har jag inte brytt mig. Annars så hade jag nog lagt av. Seriöst.

Nå, nu har jag börjat bry mig igen. Bland annat därför att jag är på väg att förlora en prestigefylld säsongsmatch. Inte bara litet bekymrad är jag. Desperat är en betydligt mer adekvat beskrivning. Så idag gjorde jag som så många desperata golfare före mig; Jag försökte köpa mig ett bättre spel.

Egentligen var det ganska självklart. En medelålders bogeyspelare som jag ska helt enkelt inte illfänas med bladklubbor. Med tunga stålskaft. Det är att göra tillvaron på golfbanan svår i onödan. Moderna och förlåtande klubbor fungerar mycket bättre. Dessutom gör de lättare skaften och loftningen att man utan ansträngning slår bollen längre. Och högre och rakare och att de dåliga slagen blir bättre. Eller färre. Eller hur det nu var.

Nå, Leif Modin rear just nu ut de sista seten och mina ögon föll idag på ett set Wilson. Det kunde jag ju själv se att de i alla avseenden var ett bättre alternativ för mig än de mizunoblad jag köpte på rean i fjol. Löjligt billiga var de också, eller åtminstone lyckades jag intala mig det, så det var bara att hala upp lädret och slå till. Sedan gick jag ut och spelade fullkomligt vedervärdig golf.

Inte en meter längre gick slagen. Duffarna var fortfarande duffar och även socketen satt som en smäck. Det var match vi spelade, jag och Henke, och den tog slut på trettonde hålets green. Efteråt tog jag några av wilsonklubborna och motsvarande mizunoblad och gick ner till niohålaren för att göra en jämförelse. 



Först slog jag några järnsjuor växelvis med de olika klubborna. De gick ungefär lika långt (och bollen längst bort slog jag med bladklubban). Dessutom var spridningen i sidled mindre med bladet. Sedan gjorde jag samma sak med järnfemmorna. Ingen längdskillnad. Däremot drog wilsonklubban något åt vänster (vilket sannolikt beror på att den har en påtaglig offset och, antar jag, är viktad för att motverka slice). Hur skillnaden var med de långa järnen kunde jag inte testa eftersom femman var det längsta i wilsonsetet...

Så nu vet jag. Att jag slår bollen dåligt beror inte på klubborna. Inte heller är jag ett dugg hjälpt av mer lättspelade klubbor. Om det sedan beror på att jag är för bra eller att jag är ett så hopplöst fall att det inte finns förlåtande klubbor nog att hjälpa upp det hela är jag inte klar över. Wilsonklubborna fick gå tretton hål och är nu till salu...

edit. Spelade matchen (på Brollsta) med bladen och vann 3/1.


lördag 10 september 2011

Men hur är det med Kjell?


Jodå, han är lika glad som vanligt.

Vilket getingbo!


Egentligen så är det rätt festligt. I går blev den söta Hannah (i repan) utskälld av en äldre medlem som hade synpunkter på att det var startförbud på grund av en juniortävling. Så gerontofierad är tydligen Sveriges bästa golfklubb att H 55-touren ses som en angelägenhet för ungdomar.




Nå, idag var det hursomhelst skarpt läge. Ynglingarna gick ut för att avgöra det hela. På bilden ovan ser ni ledarbollen på tvåans green.




Eftersom (sades det i alla fall) det var duktiga pojkar som var ute så stor jag rätt länge vid tolvans green. Till sist var det en spelare som inte siktade mot kärringhörnan och (faktiskt) träffade greenen. Till vänster i bild kan man se bollen efter första studsen.




På bilden här ovan kan ni se slutsegraren - Tomas Persson - slå ut på trean.  Han vann tävlingen och en röjsåg (eller om det var en trimmer). Det där begrep jag aldrig riktigt. Borde man inte gett det priset till någon som oftare var i ruffen?




Fast det är klart. Han fick väl välja först från det dignande prisbordet och kanske redan hade en brandsläckare och inte gillar knäckebröd...




Hur det hela slutade kan ni själva läsa här ovan.


Foto: Owe Ladin



Örjan blev bästa rospigg. Han och Ann skulle hem och festa på korv och vin (sa han i alla fall).




Till sist (vi har kommit till eftertexterna nu) bör (bland många hårt och förtjänsfullt jobbande medlemmar i Sveriges bästa golfklubb) Sören Andersson nämnas. Utan honom hade det inte varit något startförbud. Varken igår eller idag. Det var alltså han (och inte Hannah) som borde fått utskällningen.