Enkel, lättlurad och dum 2

Lika kul som det är att spela golf när det går bra, lika frustrerande är det när man slår bollen dåligt. I alla fall om man bry sig. Den här säsongen har jag spelat som en kratta och såväl sving som bollträff är borta med vinden. Lyckligtvis så har jag inte brytt mig. Annars så hade jag nog lagt av. Seriöst.

Nå, nu har jag börjat bry mig igen. Bland annat därför att jag är på väg att förlora en prestigefylld säsongsmatch. Inte bara litet bekymrad är jag. Desperat är en betydligt mer adekvat beskrivning. Så idag gjorde jag som så många desperata golfare före mig; Jag försökte köpa mig ett bättre spel.

Egentligen var det ganska självklart. En medelålders bogeyspelare som jag ska helt enkelt inte illfänas med bladklubbor. Med tunga stålskaft. Det är att göra tillvaron på golfbanan svår i onödan. Moderna och förlåtande klubbor fungerar mycket bättre. Dessutom gör de lättare skaften och loftningen att man utan ansträngning slår bollen längre. Och högre och rakare och att de dåliga slagen blir bättre. Eller färre. Eller hur det nu var.

Nå, Leif Modin rear just nu ut de sista seten och mina ögon föll idag på ett set Wilson. Det kunde jag ju själv se att de i alla avseenden var ett bättre alternativ för mig än de mizunoblad jag köpte på rean i fjol. Löjligt billiga var de också, eller åtminstone lyckades jag intala mig det, så det var bara att hala upp lädret och slå till. Sedan gick jag ut och spelade fullkomligt vedervärdig golf.

Inte en meter längre gick slagen. Duffarna var fortfarande duffar och även socketen satt som en smäck. Det var match vi spelade, jag och Henke, och den tog slut på trettonde hålets green. Efteråt tog jag några av wilsonklubborna och motsvarande mizunoblad och gick ner till niohålaren för att göra en jämförelse. 

Först slog jag några järnsjuor växelvis med de olika klubborna. De gick ungefär lika långt (och bollen längst bort slog jag med bladklubban). Dessutom var spridningen i sidled mindre med bladet. Sedan gjorde jag samma sak med järnfemmorna. Ingen längdskillnad. Däremot drog wilsonklubban något åt vänster (vilket sannolikt beror på att den har en påtaglig offset och, antar jag, är viktad för att motverka slice). Hur skillnaden var med de långa järnen kunde jag inte testa eftersom femman var det längsta i wilsonsetet...

Så nu vet jag. Att jag slår bollen dåligt beror inte på klubborna. Inte heller är jag ett dugg hjälpt av mer lättspelade klubbor. Om det sedan beror på att jag är för bra eller att jag är ett så hopplöst fall att det inte finns förlåtande klubbor nog att hjälpa upp det hela är jag inte klar över. Wilsonklubborna fick gå tretton hål och är nu till salu...

edit. Spelade matchen (på Brollsta) med bladen och vann 3/1.